Idag läste jag detta inlägg som jag hittade i
Anna Halléns blogg. Och jag fick mig värkligen en aha uplevelse. Jag kan inte lova men ska jag värkligen göra ett seriöst försök att inte äta ficka för det för stör så mycket mer än vad man kan tro! Läs så förstår du vad jag menar!
”Du blir ju inte tjock av EN bulle.”
Jodu, det blir jag visst. För EN finns inte i mitt vokabulär. Jo, kanske när du är med, men så snart jag är själv så viker jag för det enorma sug som denna EN kommer att skapa.
Jag har funderat. Varför är det så viktigt att JAG äter? Om jag hoppar över så blir det ju mer gott till alla andra. Det borde väl vara bra? Eller ? Något triggar när jag tackar nej. Kan det vara deras dåliga samvete? De vet att de inte borde äta bullen, men om vi gör det tillsammans är vi kassa ihop.. och det känns alltid bättre än att vara kass själv.
Kan det vara så enkelt?
För det borde ju inte spela någon roll vad JAG äter. Jag lägger mig ju inte i vad andra äter. Jag sitter aldrig och tittar på någons pasta och utbrister: ”Men SKA du verkligen ÄTA det där?” Jag bara äter det som finns på min tallrik och njuter. Punkt.
Artighet? Nej, det köper jag inte. Och OM det är så, varför ska jag vara artig och äta det som skapar mig enorma problem. Varför kan inte alla andra vara artiga och visa hänsyn till att jag vill må bra och slippa vara tjock? Jag är faktiskt artigare nu än när jag alltid bantade. Då åt jag pytteynka lite, fast av allt. Nu äter jag både en och två och tre portioner av värdinnans underbart goda mat. Fast utan pastan och potatisen.
Avund? DET köper jag. För tänk om min rumpa blir mindre än kompisens, hualigen. Man har ju sin givna roll på jobbet och i kompisgänget. Även om ingen säger det, så visst är det gott att inte vara tjockast. Jag kommer ihåg när jag hade 10-15 kilo kvar och många kom fram till mig och sa att NU fick jag nog sluta. Jag såg utmärglad ut. Många känner nog lite avund. Varför kan hon och inte jag? Tänk om hon blir smal och snygg? Vad händer med de självskrivna rollerna i gruppen.
Olikheter? Ja, det köper jag också. En person utan suget och med en kropp som kan hantera en större mängd kolhydrater, hur ska hon/han någonsin förstå vårt ätbeteende? De har ju ingen anledning att läsa in kunskapen och inget intresse av att förstå. Jag önskar bara att de kunde hålla tyst om de ändå bara ska kritisera. De ska ju vara lyckliga över att slippa bry sig. Hade vi kunnat äta som de så hade vi naturligtvis gjort det.
Ja med EN kan du väl äta. *suck*
Det är som att säga till en alkoholist: ”Ja men ETT glas kan du väl ta. Det är ju inte fest var dag. Bara du väljer att bra kvalitetsvin så är det inget problem. Det är ju till och med nyttigt för hälsan… ”
